Säsongsstarten 2022 närmar sig med stormsteg. Det märks inte bara på mig själv, överallt pratas det om golf. Jag har sett över min golfbag och städat ur den från gamla nötter, trasiga peggar, konstiga förpackningar och gud vet hur många konstiga golfbollar som jag släpar runt på under de senaste golfrundorna.

Jag börjar bli redo för nästa säsong!

SkyTraken har gått varm de senaste dagarna och det är inte bara jag som finputsat formen inför säsongen. Det smäller bra i slagduken av och till under dagarna och lunchrasterna är för det mesa vigda åt golfträning nuförtiden.

Några nya klubbor blir det inte tal om, i alla fall inte ännu. Mitt mål för säsongen är att lära mig att behärska de klubbor som jag har innan jag ens börjar fundera på att uppdatera något.

Den mystiska järnåttan

Min järnåtta går, när jag väl träffar rätt, nästan 150 meter. Men det hör till undantagen. Det vanligaste avståndet är runt 110 meter. Jag har fått för mig att ett vettigt avstånd mellan klubborna är 10-15 meter och efter många slagna bollar börjar det stämma ganska bra. I alla fall när det kommer till järnklubborna.

Järnsexan som är min go-to-klubba när drivern inte fungerar går ungefär 135 meter. Järnfemman går allt mellan 120 och 160 meter och inte särskilt högt. Då är hybriden ett mycket säkrare val, den går nästan alltid 150 meter och ganska ofta dit jag siktar. Men de längre klubborna är ett jäkla mysterium.

Långa klubbor är nog inget för mig

Spoonen kan, om gud vill och byxorna håller, gå 160 meter med lite rull. Drivern går 175 meter i snitt.

• Läs mer: Träna med SkyTrak

Det stora problemet är att drivern lika gärna kan gå 175 meter till höger eller vänster. Eller varför inte 16 meter med ett långt brännmärke efter bollen.

Jag överväger faktiskt på allvar att inte ta med mig något längre än hybrid-femman under mina första rundor det här året. Hellre 150 meter på fairway än 50 meter ute i ett krondike.

Jag tänkte nämligen att år 2022 är året då jag inte lika ofta harvar i ruffen.

Fore!