En vacker dag i juli gjorde jag något som jag aldrig gjort tidigare. Platsen var Tortuna GK som jag vid det här laget har spelat ett antal gånger, solen sken och banan var ganska tom. Efter 15 hål insåg jag att jag om jag inte pausar nu kommer jag förmodligen inte komma tillbaka till bilen. Om detta ska jag berätta.
Tillsammans med svärfar som jag innan ronden var tämligen övertygad om att jag skulle vinna över slog vi ut 11.10. Ronden var en födelsedagspresent då jag har den goda smaken att fylla år i början av juli.
Efter avslutat spel var tanken att vi skulle äta en bit mat på restaurangen. Mer om detta senare.
Det började ganska bra med ett långt fint utslag på hål 1. Inspelet mot green med en järnåtta gick däremot helt åt helvete. Rakt ner i diket snett fram till höger - ungefär 40 meter till höger om dit jag siktade.
Så här höll det på hål efter hål. Ett tag funderade jag på att helt lägga ifrån mig järnklubborna då ingenting verkade fungera.
Halvtidsvila
Efter 9 hål ledde svärfar med hästlängder. Detta firades med en korv med bröd i pausvilan innan det var dags att kliva vidare. Ett par hål in på den avslutande halvan började jag må lite konstigt och pulsen vägrade gå ner fast jag stod stilla.
Det blev bara värre och värre och när jag började se konstiga prickar i synfältet fick jag vackert sätta mig ner på en skuggig plats och låta bollen bakom spela igenom.
Den korta pausen gjorde att pulsen lugnade ner sig till normala nivåer men bara ett par hål senare böjde jag mig fram och tappade fotfästet helt.
Då det bara var tre hål kvar spelade vi ändå klart rundan med små pauser här och där. Dagen efter ringde jag till vårdcentralen dit jag fick en akuttid samma eftermiddag.
Någon middag blev det heller inte tal om. Köket stängde nämligen i precis samma sekund som vi klev in genom dörrarna till klubbhuset. Det var bara att vända om och lomma tillbaka till bilen för att åka hem.
Väl på vårdcentralen träffade jag på en mycket bra doktor som tog det här på mycket större allvar än vad jag gjorde.
Blodsocker och blodtryck testades och EKG togs. Allt såg oförskämt bra ut så jag vet inte vad det handlade om egentligen. Det var inte särskilt varmt på banan heller.
Jag hade dessutom ätit en stadig frukost innan. Saltbrist? Vätskebrist? Värmeslag? Blodsockerfall? Who knows. Men som doktorn sa; En gång är ingen gång - två gånger är en gång för mycket.
Motvilligt registrerade jag rundan och insåg att jag gått runt på 19 poäng. Det här gör vi inte om!
Fore!
