Jag, en 27 handikappare, min vapendragare Vilden som väger in på 33 någonting och A på ungefär 52 tog tag i våra liv och bokade in en tid på Arboga GK. En 52-handikappare? kanske ni tänker. Varför ska man spela med en sån? Jag tänker att det inte var särskilt länge sedan jag själv låg där uppe och harvade. Dags att sprida golfandan vidare och få honom att inse att den här sysselsättningen inte bara handlar om självplågeri och att leta bollar i diverse diken och skogar.

Vid närmare eftertanke kanske inte jag är den bästa förebilden när det kommer till golf. Visst, jag vet hur man beter sig och hur illa det än går ser jag till att hålla tempot i alla fall. Några vackra slag blir det inte tal om mer än ett par enstaka gånger under en runda.

Regn? Regn!

Regnet hängde i luften, men vid det här laget har vi väl all vant oss vi detta? Detta gjorde inte oss någonting utan i god tid kom vi fram till banan och passade på att värma upp på rangen. Det gick väl som vanligt, man tänker att man ska slå ett par mjuka wedgar för att få igång den stela kroppen men det slutar alltid med att man vevar på för kung och fosterland med drivern.

Helst av allt ska man också få för sig att "testa något nytt", något som aldrig är en bra idé precis när man ska slå ut och ännu sämre att testa ute på banan. Som vanligt lyssnade jag självklart inte på mitt eget råd. Konstiga uppställningar och ännu värre baksvingar avlöste varandra. Min favorit måste ändå vara andraslaget på hål 15.

- Här kommer 150 metersklubban, skrek jag glatt och avslutade det hela med att skicka bollen i vattnet 20 meter framför mig. Vilden gjorde sedan precis likadant. Från dropplaceringen träffade vi sedan samma träd med varsin boll med den stora skillnaden att Vilden faktiskt kom riktigt nära green.

Sista nio

Efter 9 hål tackade 52:an för sig och satte sig i restaurangen. Vi passade på att fylla på med lite snabba kolhydrater i form av kaffe och någon slags knastertorr macka innan vi klev vidare ut på de sista nio hålen.

Det var ungefär här som himlen öppnade sig och de sista hålen höll jag mer i mitt paraply än en golfklubba. Som tur är hade jag en dryg timmes bilfärd för att komma hem vilket gjorde att det mesta av mina kläder hann torka. Bagen och klubborna behövde dock ett antal dagar på sig för att bli helt torra.

Nu ligger bagen i bilen igen i väntan på nästa runda. Vi ses på banan!